Foto: niclas heikkinen
Är måttligt lättad. Finito. Skrynkla ihop pappret, slänga det, gå vidare. Härliga samtal trots att jag är sjuk. Många som undrar varför jag fortfarande ler, varför jag inte gråter. Ibland, så är det inte ens värt det. Jag är mer glad, känns skönt. Nu slipper jag vara rädd. Jag är faktsikt glad över att du vet vad du vill. Och nu vet jag vad jag vill, jag vill vara ensam. Usch. Jag har nog aldrig sagt den meningen. Men jag vill verkligen bara vara ensam. Och imorgon ska jag prata väl om min kära pappa i ett tal och sen är det att lägga sig i sängen igen. Äta majs. So long!